Extra allt

 
När Pärlan var spädbarn hade hon kolik. Definitionen på kolik är att bebisen skriker intensivt, starkt och otröstligt flera timmar i sträck, och det återkommer regelbundet vid en viss tid på dygnet. Däremellan var hon aldrig nöjd och jag klandrade mig själv att jag inte förstod henne och att jag var en dålig mamma - att jag inte räckte till. Det klassiska sakerna som att hon var mätt, utvilad, trygg och torr spelade ingen roll. Hur vi är gjorde och vad vi än testade så var hon missnöjd och ledsen.
 
För ett par veckor sedan ramlade jag över en sida på nätet som beskrev begreppet "High need baby" och tårarna rann nerför mina kinder. Det var som att de beskrev min bebis och det är vanligt, normalt och framförallt så förstod jag att jag visst räckte till. Jag gjorde så gott jag kunde och någon annan skulle förmodligen inte gjort det bättre.
 
High Need Baby är en förklaringsmodell som syftar till barn som är ”extra allt”. Exempel på karaktärsdrag är ett konstant generellt missnöje, svårigheter att vara ensam, sömnproblem och insomningssvårigheter, en högre känslighet för förändring, ogillar separation från föräldrarna, svårigheter att underhålla sig själv, hög aktivitetsgrad & oförutsägbarhet.
 
När Pärlan var liten satt vi inte ner en enda sekund. Vi dansa, gunga, guppa, vagga, vyssa. Att lägga ner henne var en omöjlighet så att åka bil eller vagn var inte aktuellt. Hon sov inget på dagarna då hon inte kunde komma till ro, vi provade allt. När jag pratade med andra så såg jag på dom att de inte förstod, när de förklarade sina jobbigaste stunder så kändes det som en bra stund för mig. Jag hann inget, och då menar jag inte att jag inte hann o städa eller tvätta. Jag hann inte ens äta och gick ner sjukt mycket i vikt "Man får ju passa på när de sover" fick man som kommentar, men om barnet inte sover då? Om de skriker halsen av sig så fort man lägger ifrån sig barnet eller sätter sig ner.. eller ens lutar sig mot en vägg.
 
Ibland kan jag känna mig ledsen över att vår första tid blev så här, men egentligen spelar det ingen roll. Det fanns ju självklart inget som kunde få mig att älska mitt barn mindre, hon har alltid varit perfekt. Hon är min lilla unge med extra allt!
 
4

Gravidfotografering

 
Idag skulle jag träffa detta par och deras lilla Molly för en gravidfotografering. Vi hade bestämt kl 14 men imorse när jag låg och kikade på SMHi insåg jag att solen skulle försvinna lagom till vår shoot. Jag kontaktade Malin och som tur var kunde de tidigare och tur var väl det! Bilderna blev helt magiska och solen försvann lagom till kl 14. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar motljus.
 
Nu väntar vi på att farmor och farfar ska komma och jag tror jag och K-J ska iväg och ha lite egentid, vill köpa nya blommor till köket! Känner att det börjar knoppas i mig, längtar så efter våren!
 
2

Privata tankar

 Foto: Angelica 
 
Nu kommer ett privat och känsligt inlägg från min sida. Jag har svårt för att dela med mig av mina innersta tankar men jag vill ändå göra det, alltid kan någon känna igen sig och känna sig mindre ensam med sina funderingar. Det snurrar alltid av tankar i mitt huvud, många orostankar och ångesttankar. Jag analyserar och väger saker in i det oändliga, som den sann våg jag är (stjärntecken).
 
När jag fick reda på att jag var gravid blev jag väldigt glad och lite chockad. För mig är det absolut ingen självklarhet att bli gravid eller få barn och olika händelser i mitt liv har gjort miraklet, att bli gravid, ännu mindre självklart. Jag har varit lycklig och tacksam över mitt barn, att få ett till känns märkligt och absolut inget jag tog för givet eller ens hade med i beräkningen.
 
Det är många tankar som brottas i huvudet på en gravid person. Just nu brottas jag med konstiga tankar om att jag aldrig kommer kunna älska någon lika mycket som jag älskar mitt barn. Hon är så perfekt och så fulländad. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket som henne?! För mig är det helt oförtåeligt. Samtidigt som jag tänker så så får jag ångest över att jag tänker så om min oskyldiga lilla bebis. Men det hela är nog inte helt ovanligt men det gör det inte lättare för det. Jag har även stor rädsla över graviditeten och förlossningen. Att jag utsätter mig själv för fara och att jag ska dras bort från mitt barn som behöver mig så mycket. Det är tankar jag kan hantera men det är jobbigt när dessa far iväg och visst tar det mycket lycka från nuvarande graviditet.
 
Det som jag har lärt mig genom åren, och via hjälp från olika instanser, är att försöka hantera mina tankar. Att det får vara just tankar och att det imorgon kan kännas helt annorlunda. Jag har kommit en bit på väg men jag har långt kvar, den vägen ska jag fortsätta utvecklas på. För mina barns skull. 
 
11