Förlossningsberättelse - en magisk upplevelse

 Från vetskap till leverans!
 
Jag har ju tidgare kommit med glidningar om min förlossning om att den var snabb och bra! Jag hade aldrig kunnat drömma om att en förlossning kunde gå till på det sättet. Här kommer en (lång) redovisning om hur det gick till när min son kom till värden. 
 
Jag hade tidigt berättat för min barnmorska att jag var rädd för förlossningen. Förlossningen med Pärlan var på ett sätt traumatisk för mig och henne. Hennes hjärtljud repa sig inte som de skulle och det hela slutade i sugklocka, massor med personer i rummet och djupa bristningar. Det visade sig sedan att hon hade navelsträngen lindat runt sig några varv och att hon låg med huvudet åt "fel håll", i så kallad vidöppen hjässbjudning. Att detta skulle ske igen fanns ju inga belägg för men en viss förlossningsskräck fanns ju där. Ju närmare BF vi kom desto lugnare blev jag konstigt nog. Have gav mig ett sorts lugn i magen med sina rörelser och jag var ju rejält trött på min stora mage i slutet. 10 dagar innan Have kom fick jag en liten vattnig blödning och vi åkte in på kontroll. Man kunde inte hitta något tecken på vattenavgång och jag skickades hem och var lugn. Det fortsatte och "sippra" från mig men barnmorskan avfädade det som flytningar, även om jag var lugn med det så var jag hela tiden ganska säker på att det var fostervatten som sipprade. 
 
På natten till den 16:e maj låg jag, Pärlan och KJ i sängen och sov. Jag kände mig plötsligt "tung" i underlivet och kissinödig. När jag reste mig kände jag att det rann ur mig och jag småsprang till toaletten. Detta var inget ovanligt dock då det gjort det när jag rest mig de senaste 10 dagarna men när jag kom till toaletten insåg jag att det var vattnet som gått. Det luktade och såg ut precis likadant som det som hänt 10 dagar innan så nu var jag ännu mer säker på att jag gått och sipprat vatten. Jag ringde förlossningen och hon tyckte att jag skulle gå och lägga mig och komma in vid 08 på morgonen. Nu var klockan ca 24 och det fanns ju inte på kartan att jag skulle kunna sova! Vattnet hade ju gått och ja skulle snart få träffa min son! Så till familjens sussande ljud så låg jag och kollade på viaplay och lyssnade på poddar! Ebbas gravidpodd bland annat :) Under natten hade jag några lättare värkar, men de kändes knappt. 
 
Morgonen kom och vid 05 tänkte jag att det kanske var bra att gå upp och äta något, man vet ju aldrig när det drar igång! Jag gick upp och tvättade mig och klädde på mig. Vid halv 6 drog värkarna igång utan förvarning! Plötsligt stod jag som en fällkniv över soffan med väldigt täta värkar som jag var tvungen att andas mig ur! Men herregud va händer nu tänkte jag. Jag väckte KJ och och sa "Have är på gång, du måste gå upp" KJ gjorde lite yoghurt till mig och packade ner det jag bad honom om i BB-väskan och ringde farmor som genast var på väg. Vid 06 insåg jag att det går inte att vänta på farmor, vi måste åka nu! K-J ringde grannen Ville som kom direkt och vi gav oss av med bilen mot förlossningen. 
 
På vägen till förlossningen ringde jag och sa att vi var på väg. Hon frågade om jag hade klockat värkarna men jag avfärdade henne "Det är ingen idé, han kommer nu". Jag fick till svar "Jaja, ni är välkomna" Jag fick känslan av att hon inte trodde mig, att jag var lite av en drama queen. Jag tänte lite det samma, jag är väl inte ens öppen och blir hemskickad. Värkarna fortsatte att komma mycket tätt, varannan minut och jag fick stanna och andas men de va fullt hanterbara. Väl framme på förlossningen fick jag stå utanför dörren i något som kändes som ett dygn men det var väl några minuter. Tillslut kom en undersköterska och var cool lugn. Hon såg på mig att jag hade ont och frågade om jag ville sätta mig lite. Sätta mig!? Nej, jag vill föda barn! Vi blev visade in på ett rum och även om jag visste att det var på gång var jag ändå lite orolig när de skulle kika down there. Klockan var nu halv 7. 
 
"Jaha, se där ja då dukar vi upp för bebis" löd barnmorksans ord när de kikade hur det stod till där nere. Jag var öppen 6-7 cm och huvudet skymtades. Jag visste att jag var nära men inte så nära! Så underbart, snart är han här! Jag hade stått hemma med ett skymtande huvud mellan benen. Det konstiga var att det inte ens gjorde så ont. Jag fick lustgas direkt och värkarna är täta. För varje värk märkar jag att han glider längre och längre ner och jag är oerhört närvarande. Mellan värkarna pratar vi och skrattar. Detta går ju skitbra tänkte jag flera gånger. I samåd med läkare hanteras jag som en lång vattenavgång efter min berättelse och jag får antibiotika. Vid 07.39 sätter man en skalp CTG-reg på Haves huvud då det är svårt att få in hjärtljuden och när de kommer in så är de låga. Både jag och K-J hann tänka "nu blir det som sist" men han repade sig bra. K-J och en underbar undersköterska hjälpte mig att andas korrekt då det under att par värkar blir lite panik-andning. Efter det börjar magin.
 
Jag befinner mig på någon konstigt plats. Jag hör alla omkring mig men de talar lixom långsamt och dovt. Värkarna är oerhört kraftiga och det suger i hela min kropp. Jag tar inte i, jag bara andas i den våg av kraft som sköjer genom hela min kropp. Jag håller i lustgasen och andas, jag krystar inte... jag bara andas. Jag hör hur barnmorskan talar lungt med sin kollega. K-J svarar ibland. Allt är så tyst och lugnt. Jag vet att jag frågar barnmorskan mellan ett par värkar om jag inte ska börja krysta, hon svarar "du följer bara din kropp så kommer du att andas ut din bebis".  Jag känner hur Have står och väntar på att få komma ut, han kommer komma nu! Nästa värk så kom han och det var något så oerhört befriande så jag utbrister "Så jävla bra, vi är så braaa!!" 1,5 timme var vi inne på förlossningen och det var en helt underbart makalös förlossning och jag är så oerhört glad att jag fick uppleva något sådant. 
 
3
Jamtlandshanna

Men å, så härligt att jag blir rörd! Sitter här och snörvlar med en vecka kvar till BF. Så skönt att läsa om en bra förlossning. Annars är det lätt att bara få höra om de som inte gått så smidigt.

Kramar!

Emmelie - mamma till två och sjuksköterska.

Men WOW vilken grej att vara med om, låter helt fantastiskt. OCh vad starkt jobbat av dig att bara andas och inte gripas av panik. Det gjorde jag med Hugo när det gick fort, o även om det gick bra så är jag livrädd om det skulle bli en till bebis någon gång i framtiden.

birgitmaria

Så härligt att det gick så bra!